Take one day at a time

på att blogga..
Vet att jag behöver ta tag i detta, men har haft lite annat i huvudet!
Nu fick jag en beställning på lite bilder på min lägenhet, så det får de bli! :)

Känns rätt bra just nu, polisen ringde precis syrran.. Vi hade sökt henne tidigare i dag men hon satt i förhör då.. Ett förhör med våran far faktiskt.. Dom har haft inne honom på TVÅ förhör nu, blir troligen ett tredje! Vilket betyder att dom kanske börjar få fram något! Ibland kankse han pratar för mycket än vad han borde..
Dom funderar även på att ta in Mor på förhör, vilket jag tror verkligen skulle hjälpa. Nog för att hon är manipulativ men hon är även väldigt Vek..


Så vi får väl se! Men detta känns underbart, äntligen kankse man blir hörd och respekterad för vad han utsatt en för!!!

// Ett hyfsat glatt skadat barn

Tänkte bara uppdatera lite snabbt och vara lite glad en sväng! Har ringt om lägenhet i dag, ska i väg och kolla på en på onsdag, den är mer än vad jag kan begära.. Så håll tummarna för att jag får den nu!! :)

Tack för den posetiva feedback jag fått på bloggen! Det betyder otroligt mycket.
Ska verkligen försöka hålla den vid liv, för min egen skull..

Har nyss kommit in från en promenad med hundarna. Som vanligt får man tvinga sig ut!
Räddlan att träffa på min far eller min mor är så otroligt stor att jag skulle kunna lägga på i sängen, dra täcket över huvudet och aldrig gå ut.. Alla män som påminner och far gör att jag får fysiskt ont, att se mors vän som bor i huset brevid mig får mig att må illa. Hur ska man kunna leva ett liv?
Dom har styrt mitt liv i 20 år, men ändå fortsätter dom att styra det! Hur ska jag få ett slut på detta??

Måste gå tillbaka några dagar, i Torsdags var det min födelsedag.. Hela 23 år vart man!
Fy fan vilken hemsk dag känslomässigt.
Att ha en dag, som är den dagen man föddes på och ingen i ens familj (förutom min syster) grattar en, hyllar en på den dagen man kom till livet. Det gör ont! Man känner sig oönskad, oälskad och ensam..
Fick jätte många som grattade mig och min älskada vän och syskonbarn kom till mig på eftermiddan/kvällen och det var helt underbart! Men jag kunde inte ta till mig det, som om mina känslor stängde av sig tillslut. Allt jag kunde känna var denna otroliga ensamheten..
Ja hade inte velat ha ett grattis från mina föräldrar eller bror.. Vill inte ha något i från dom!
Men jag drömmer om att få ha en Familj, en familj som älskar en, en familj som alltid vill en väl, som är en trygghet! Varför kunde inte jag vara värd att få det? Har jag gjort något så stort fel att jag inte blev vald att få en trygghet?

Man går ena stunden från att känna sig förbannad på hela situationen, till att sitta och gråta som en tok, till att bara känna sådan hopplöshet.
Jag kommer aldrig få den där tryggheten, min barndom kommer aldrig se annorlunda ut, det kommer alltid vara detta jag mins när jag tänker tillbaka på mina yngre år..

Tyvärr Teresia du kan inte sudda ut detta!

Jag vet inte riktigt om denna blogg är en bra eller dålig ide, men jag startar den för att få chansen att skriva av mig. Få lufta mina tankar, men sen får vi se om jag orkar hålla den vid liv eller om det bara blir pankaka av det.

Kan berätta lite om min barndom, som denna blogg kommer handla mycket om.

Jag har levt hela mitt liv med min mamma och pappa, syskon som flyttade ut när jag var rätt liten så mesta dels varit "enda" barnet hemma..
Utåt sätt har allt sett bra ut i min familj, min mamma var alltid en mamma som var med, stälde upp och brydde sig.. Min pappa fixade pengarna och var "polisen" i familjen.. Men vad ingen annan viste var att bakom stända dörrar så utnytjade pappa både mig och mina syskon sexuellt. Han misshandlade även oss både fysiskt och psykiskt.
Detta var något ingen såg, några kankse misstänkte, några kanske förstod att något var fel. Men ingen gjorde någonsin något.
Inte nog med allt som försegick hemma så har skolan varit ett helvete, från lekis till 9:an var det mobbning och utfrysning. Från 3-8 gick jag knappt i skolan, vilket ledde till anmälningar hos soc från skolan ang hur allt stod till med mig, men ingen åter igen såg hur allt stod till. Efter 9:an valde jag att inte plugga vidare, orkade inte hålla upp skenet runt om kring människor.
Jag hade 1 nära vän under mina tonår, en vän som hade otroligt stor betydelse i mitt liv. Men inte ens hon visste något om vad som försegick men hon lärde mig att slita mig loss, bli en egen person så jag till slut kunde gå min egen väg i från mina föräldrar..

När jag var 17, träffade jag "mannen i mitt liv".. Trodde jag, tyvärr höll det bara 4,5 år. Men trots mycket bråk och stormiga känslor, var det dom bästa 4,5 åren av mitt liv! Att få känna den samhörigheten, att få tillhöra någon som ville ha en var bland det underbaraste jag någonsin känt.. Har aldrig fått känna mig trygg i någon mans sällskap förutom då!
Allt mellan honom och mig tog slut pga så många saker för ca: 8 månader sedan.. Jag var i ett tillstånd av ilska, frustration, avsmak av mig själv och fysisk kontakt överhuvudtaget.. Allt detta var riktat emot den mansroll som i livet på en ungflicka ska visa henne vägen, men inte gjorde annat än att knäcka mig.. Jag var så arg, så besviken, så sårad, så äcklad.. Av allt! Och det fick tyvärr han ta. Han vart målet för alla mina känslor, och det ledde till vårat uppbrott..

För ca: 2,5 år sedan sade jag upp kontakten med min familj.. Av många orsaker. Att säga upp den innebar att jag för första gången i mitt liv gjorde min egna val.. Jag hade aldrig fått välja något själv innan det, o nu stod jag 20 år gammal och var som en 10 åring i mina beslut. Då hade jag mitt ex, tack o lov! Som hjälpte mig otroligt mycket att ta mig igenom detta..

men för ca: 1,5 år sedan så tog min syster kontakt med mig och började prata om vad pappa utsatt henne för. Det var första gången i vårat liv vi yttrade orden om att pappa har gjort dessa saker emot oss!
Vi har sedan dess varit ett otroligt stöd för varandra. Och speciellt iomed att vi i slutet av -09 gjorde en anmälan emot honom. Den har nu tagits upp, så i dag var min pappa inne på förhör hos polisen.. I dag fick han reda på att vi tänker inte hålla tyst längre. Han sitter inte säkert på sin plats, som han troligen trott han skulle göra resten av livet.


Allt detta var lite om mitt förflutna, finns mycket mer.. Men tar det allt som det kommer.
Detta ska ju vara en blogg om mitt liv och mina känslor. 


// Från hjärtat på ett skadat barn